Upp och ner...

Så känns livet just nu. Skiljas eller ej är den stora frågan just nu. Mår inget vidare men det får gå. Finns ingen att prata med och ingen att gråta hos. Bara jag och mina tankar. Just nu önskar jag att skilsmässan skulle gått igenom förra gången... Det känns som om vi bara förlängt lidandet. Älskar vi verkligen varandra nu mera eller är det bara bekvämt och av gammal vana som vi håller ihop. Inte sjutton kan det va för barnens skull när de blir drabbade av dåligt humör och tristess. Vill bara lägga mig ner och somna för gott. Är det meningen att man bara ska vara förälder. Vad händer när barnen är vuxna och flyttar. Vad är jag då? Inget? Upphör jag att existera då? Orken till att kämpa mer är så gott som borta nu. Jag tänker mer och mer på hur mitt liv kunde varit. Om jag aldrig gått i skola i skåne. Skulle jag sluppit våldtäkten då? Skulle jag aldrig träffat mannen jag flyttade ihop med som ansåg att eftersom bara jag var hemma dagtid så behövde vi inte ha någon mat hemma. Eller som inte lät mig hälsa på ens min familj... Hade jag haft jobb nu istället och kanske mått bättre? Äsch ingen ide att ens tänka på det. Vad kan jag ändra på nu? Jag kommer nog aldrig kunna arbeta. Jag känner ingen speciell tillit till andra människor. Är jag värdelös då?